MBK historia

Mariefreds Båtklubbs historia 1934-1985

Källa: Historik, skriven av Roland Luthin inför klubbens 50- respektive 60-årsjubileum

Åren 1934 till 1974 (Utdrag ur 50-årsskriften)

JODÅ, KÄRA BÅTVÄNNER,

Mariefreds Båtklubb firar i år faktiskt sin femtioåriga tillvaro och vi försöker att göra en liten tillbakablick i all anspråkslöshet.

Vilka företagsamma killar och tjejer var det som började? Vad fanns det för båtar? Hur mycket ville man inte veta på en gång om de svunna åren, med sjön och båtar i fokus. Vad döljer sig i gamla protokollsböcker, i dammiga gulnade årskrönikor och årsberättelser. Vem minns vad? Vi blandar och ger, citerar och fantiserar av hjärtans lust.

Håll tillgodo!

I vår lilla, i mångas ögon obetydliga ”stad” som vilar tryggt i skuggan av ödenas röda slott, har sedan urminnes tider funnits varmt intresse för sjön och för livet på denna.

Vi blickar tillbaka ett halvt sekel och gör en jämförelse. Bilden har förändrats rätt avsevärt. Men även före Båtklubbens tillkomst gungade på Gripsholmsvikens vatten ett flertal segel-båtar. Efter nutida mått kanske av enklare slag låg dom förtöjda vid bojar eller pålar ute på redden eller längs den sumpiga stranden nedanför Metallfabriken och trängdes med roddbåtarna, förtöjda i krokar som slagits in i dom gamla böjda pilarna som kantade stranden. Av gamla seglare från den tiden kan nämnas Jakob Törner, L. J. Larsson, Valfrid Ehnvall, pojkarna Sjöstrand, ing. Mats Nyström. Redan då kappseglade man på den triangelbana, som även använts i ”modern” tid, Ångbåtsbron-Edsala kummel-Tyskär och åter.

1934 blev för oss ett märkesår, då bildades ju Mariefreds Båtklubb!

Ur de skaldestycken som tillägnades Båtklubben vid dess första årsfest på Stadshotellet, saxar vi följande:

En tanke så fin några grabbar har kläckt,
att bilda en båtklubb, de vore väl käckt.
Att kunna samlas vi alla som ha fartyg
och ha en förening och lite roligt och sattyg.
Det pratas och snackas, det springes och skälles.
Till slut av de sjutton som samlats på ”Pelles”,
nu M. B. K. föddes-signal gavs den natten
till pråmskepparskaran på villande vatten.
Det styrelse valdes och Wahlberg fick ordet,
Att sköta kassan, Hulthen var vordet.
Gud giv e att inte han, som mången ann,
tar kassan och leker en man som försvann!

Naturligtvis blev de första åren en smula trevande och tafatta. Snart nog kom det i alla fall till en viss ordning och man beslöt att hyra klubbholme. Den nuvarande klubbholmen hyrdes först, men den förkastades snart och i stället hyrdes den norra av Smedens Holmar, även den tillhörig Taxinge Näsby Gods. Sen började man anordna tävlingar, sillsexor och kamrat-träffar till allmän trevnad.

1936 blev ett lyckosamt år för den unga båtklubben. Stadens fäder lät sig övertygas om nöd-vändigheten att ha en bra båthamn. Resultatet blev också att ett mudderverk beordrades hit. Sagda mudderverk åt sig envetet igenom leran i den sumpiga fräkenmarken. Lermassorna som kastades utåt, bildade så småningom mudderbankarna, som alltsedan dess gjort hamnen till Mälarens mest skyddade. Husraden utefter hamnen står än i dag stadigt på de massor, som slängdes inåt. Ursprungligen förtöjdes båtarna enbart på insidan av hamnen, varje båt vid sin boj i en prydlig rad. Båtbeståndet har naturligtvis undergått stora förändringar sedan dess. Större antal båtar, som blivit längre, bredare, mer djupkrävande, sjösäkrare, kanske vackrare och dyrare!

Ofredsåren, med början 1939-kastade sin dystra skugga över allt och alla. Man fick annat att tänka på. Bensin och oljor drogs in. Inkallelser haglade över pojkarna. Från den tidens protokoll kan man utläsa hurusom en och annan tia skickades till inkallade kamrater. Men även efter den mörkaste natt kommer en gryende morgon och vid årsfesten sista krigs-året, talade rimkrönikan om att man länge fått hissa trasor på sin motorbåt, men att man snart åter skulle känna bensindoften i näsan. O’boy, vilken parfym! Den gamla Pentan kunde tas ut från vedboden, där den hängt sedan 1939 och plötsligt levde livet igen. Den verkliga båtexpansionen tog sin början!

Många ideer kläcktes, skrivelser lämnades in till de styrande när behovet av fler båtplatser uppstod. Tiden gick emellertid och den länge planerade och förutbestämda kommunsam-manslagningen blev år 1970 ett faktum. Staden med urgamla anor, tillhör numera Strängnäs storkommun. I båt-och hamnfrågor förhandlar vi numer med Fritidskontoret i Strängnäs. Ett av de mer konstruktiva hamnförslagen, tillkommet 1966 i samarbete med Fritidsintendent Nils Fäldt och signerat Jan Lindberg, klubbens dåvarande ordförande, visade en tilltalande bild aven båthamn, såväl för permanenta som för ett antal gästande båtar, på vattenområdet mellan nuvarande gästhamn och Gripsholms Slott. Även Slottsfogde Jonas Wärn tilltalades av förslaget och det ökade naturligtvis optimismen hos oss för ett godkännande. Synd bara att inte slottsfogden fick bestämma! Det blev i stället myndigheter som visade tummen ner. På tal om gästhamnen förresten, så blev den verklighet utan större åthävor då MoDo slutade

”Köp en lott på vår fina lottbåt”. Gun Luthin säljer lotter framför rådhuset.

med sin under manga år pågående utskeppning av en massa (!) timmer. Timret belamrade stundtals största delen av hamnplanen och på Mälarens böljor bogserades de hopkedjade buntarna sedan vidare, understundom sa motsträvigt att timmerstockarna vid ett tillfalle sprängde sina bojor och begav sig ut pa egna färder, vilket t. ex. resulterade i att hela vår båthamn en dag var full med löstimmer som frotterade sig med vara båtar. Visst materiellt samhöre fanns ju! Egentligen ar ju inte Gästhamnen nagon bra hamn, da den ju saknar lä för alit oväder mellan sydost och till nästan sydväst. Det har alltfor många , såväl gästande som egna båtars besättningar bittert erfarit. En sadan kulinglördag 1970 med vattnet fullt av nyligen sjosatta batar, Vilt skavande sina fendrar mot kajen och mot varandra, eldhärjades Strandbadets servering, det trivsamma ställe dar många av klubbens oldboys offrat fickpengar på en sockerdricka, förtöjda vid sin första ”gästbrygga”.

Aven om M. B. K. for det mesta ståitt på goda fötter med Fritidskontoret, så räckte det inte till for att fa till stånd en ny hamn. Men så smaningom, mycket beroende pa trenden till kortare och bredare båtar, vacktes tanken till den i dag förtätade och maximal! utnyttjade båthamn som 1936-års män så förtänksamt tog initiativ till. Arbete har skett i etapper, med enkla medel for att få de tamligen blygsamma anslagen att räcka sa langt som möjligt. Tyvarr har ”piratdådet” att sänka Mälarens vattendjup vintertid, när redan förtöjningsstolpar och bryggpålar frusit fast i isen, kostat oss och kommunen åtskilliga slantar och obehag. Vi hoppas att detta oskick är avslutat nu nar Riksdagshuset är fardigreparerat!

Varen 1983, exakt i tid till sjösattningarna (tvivlade mån?) monterades det Y-bommar langs hela den tidigare kajen i båthamnen samt liven vid de under vintern nybyggda delarna, mest Clsterut, dar den tilltalande strandpromenaden med den till båtmaterialet anpassade träkajen är en fröjd att skåda och använda. Desto värre upplever man den återstående, i sammanhanget ” futtiga” bit, som kommungum-och -gubbarna inte orkade med, när maskiner och allt i alia fall var på plats. Vad kommer inte den sista biten att kosta extra och totalt fördyra hela jobbet. Nu kommer det att gå ännu en sommar innan det blir fardigt, minst! Det ar ju trots alit vi båtägare som i sluttampen med dryga båtplatsavgifter betalar kalaset.

Det racker emellertid inte med att bara ha hamn och bryggor. Båtar maste i och ur vattnet på något satt. För femtio år sedan räckte gamle ”stadsingeniörn” Adolf Karlssons hemsnickrade båtvagn. Ett privat konsortium hade då ocksa skaffat sig ett båthus med slipvagn på räls vid Andra Backe. Så en kran borde vi ha i klubben, tyckte styrelsen och en handvevad sådan anskaffades, troligen från ett stenhuggeri. Kranen placerades på det nuvarande slipområdets östra ände. Den var inte på langa vägar så fornämlig som den kran vi har nu, konstruerad och byggd inom klubben efterhand allt mer moderniserad för att göra jobbet enklare och säkrare.

Från en av snurretävlingarna. ”Fisk-Sven” Karlsson från Karlskoga jagas av Henry” August” Törnblom.

Men våra fäders båtar vägde ju ganska lätt, jämfört med våra dagars plastkryssare på uppåt 10 ton och med master på 12-15 meters längd. I dag kompletteras ju även den maskinella utrustningen temporärt med en inhyrd mobilkran. Stadigvarande hyr vi även sedan några år tillbaka Klensmedens lilla specialbyggda kranbil, som med Sven Albihns säkra händer på ratt och spakar lastar av och på åt oss, transporterar båtar, täckningar, bockar och kärror m. m. En verklig tillgång för klubben!

Senare tiders barn, såväl i M. B. K. som i kommunen har väl alltid någon gång undrat över hur den (inte alltid) blinkande lilla fyren kommit till. Den som hjälper oss att hitta in i hamnen när mörkret lägrar sig över sommar-Mariefred och när till och med strandpromenadens belysning är släckt. (Sparsamhet är en dygd!) Jo den är också ett resultat av framsynta män som tänkte längre än där båtstäven slutade. Det var en gång … en fiskeförening för länge sen och när Sigge Nordahl, Julle Olsson, Einar Bergendahl och grabbarna beslöt att upplösa densamma, hade man samlat på sig lite slantar och åt Båtklubben uppdrogs då att ”ordna med tillstånd” så skulle en fyrlykta inköpas. Så kom den till, den i fler bemärkelser med rätta kallad fiskefyr, som den är benämnd i Svensk Fyrlista. Synd bara att den så sällan lyser. Det är faktiskt kommunen som skall se till fyren. Det måste till en skärpning på nåt sätt och viktigast är att konstruera ett fundament som håller den upprätt, åtminstone över sommaren.

På den gamla (goda) tiden, innan båtarna hunnit bli så perfekta och därmed dyra som i dag, ja då ordnades det ofta med båtlotterier för att få lite extra klirr i kassan. Även MBK hade sådana, såväl före 1939 som även några år efter kriget. Vinsterna utgjordes oftast av campingbåtar med vindruta, rattstyrning och Archimedes, eller av roddbåt med rigg och segel från Kjellbergs båtvarv i Trosa. Då kostade lotten 1 krona! Den så kallade ”Trosabåten” blev mycket populär i Mariefred och ett tag fanns minst ett tiotal av dessa sjösäkra och lättrodda båtarna här. Senare blev kaffelotterierna populära och vi hängde med i trenden. Som kuriosa kan berättas att vi ett år t. o. m. hade ett flyglotteri, med ett antal vinster bestående av buss-resa till Bromma och sedan 20 minuters rundflyg över Mälaren med dåtidens modernaste skapelse Douglas DC-6 B. Kassan förstärktes också med fester i Hjorthagen, Lotteniund och Källarträdgården i samband med andra klubbars båtarrangemang till staden. Förr var pingst-helgen traditionellt bokad för seglarinvasion till Mariefred från Stockholm och Södertälje. Då kunde man gå längs kajen och låta ögonen smeka Skärgårdskryssare smala som spjut, M-22or, M-30or, Starbåtar m. m. och även mångfalden av äldre konstruktioner av t. ex. Est-lander, Laurin, Plym m. fl. Motorbåtarnas” Julafton” inträffade då K. M. K. 1959, Mälarens Motorbåtsförbund m. fl. förlade sina rallymål till oss som då fick arrangera målkontroll

Från segelkanotepoken, troligen 1950. Ägarnas namn från höger: Arno Luthin, Bernt Jansson, Olle Karlson och Curt Olsson. Därefter skymtas ”Strömsborgarnas” experimentbåt ”Harpun” m. fl.

och stå för festarrangemangen! Det var många timmars arbete för våra kommitteer, allt skulle ju klaffa perfekt och ingen skugga skulle få falla (och gjorde det inte heller) på M. B. K. Lönen för mödan bestod sedan i att få träffa och lära känna salta och kända seglare, tuffa motorbåtsnavigatörer och (Oh, himmelska lycka) kanske vid regattamiddagen få till bordet något ljuvt kuttersmycke från, varför inte-Helsinki!
K. S. S. och K. M. K.s hedersplaketter i silver och brons mottogs av Olle Karlsson och Arne Kilhbom.

Under de dystra krigsåren låg naturligtvis all motorbåtssport på is. Däremot blev ju seglingen högaktuell och man seglade praktiskt taget med allt som kunde bära en mast och hade tillräckligt deplacement för centerbord och roder. Många underliga skapelser sågs då delta i de populära söndags-och kvällsseglingarna. Det var t. ex. Svarvare Sandbergs trubbeka, seglad av Luthinspojkarna. Den hade sprisegel av dunvar och fick också en fock, tillverkad av lakansväv. Kapten Ehnström hade bidragit med textilkupongerna som behövdes på den tiden! Där sågs Filip Törners egenhändigt byggda lättvindsskenare, som var så rank att endast mittbena kunde accepteras som frisyr. Den som oftast vann, var snickarmästaren Gustav Fredriksson, men så hade han ju också seglingen i blodet som gammal skutskeppare.
Många av klubbens seglare gjorde under dessa år sina första misstag med skot och rorkult i näven, ängsligt spanande mot ilande kårar. Trots försiktighet inträffade kantringar och bland de som badade kan bl. a. nämnas Jocke, såväl med sin lilla 3-B kanot och Slända, Målarjulle med ” Fasan” , Skeppar-Åke med C-kanot m. fl. Alla klarade sig undan med blotta förskräckelsen. En gång höll det dock på att gå riktigt illa, det var när färghandlare Yngve Elgen gick omkull en höstkväll under hemsegling. Yngves styrka och simskicklighet klarade dock till slut både honom och hans Ingegärd. Då var det hårda bud!

De sista åren före 1939, var det populärt att tävla i ”Mälarn Runt” med utbordare. Då var det verkligen runt Mälarn! Tänk Dig dåtidens primitiva båtar, där killarna med ”hår på bröstet”, stående på knä och tyglande tunga Archimedes, svårstartade Trim och Amerikamotorer som

Fullt med publik i spänd förväntan på Strandvägen. Klart för start!

Jonsson och Evinrude, tog sig runt banan via bl. a. Mariefred, Strängnäs, Köping, Västerås, Sigtuna och åter till Stockholm. Från tävlingen 1937 kan nämnas att banan mätte 148 M (sjömil) och att Oldenburg vann med en genomsnittshastighet av 31 knop! När sen kriget tagit slut tog den sporten åter fart, men då på mindre banor så att man kunde locka dit betalande publik. Mariefred låg åter bra till och Arne Kihlbom, vår dåvarande nitiske och intresserade kassör, lockades av möjligheten till kassaförstärkning, livligt påhejad av bl. a. förbundsordf. Rolf Pettersson, Motorjournalisten Gösta (Mike) Holmström, Gunnar Faleij m. fl. som väldigt gärna ville komma hit. Arne ställde sig i spetsen för den (lätt) övertalade styrelsen och Mariefredsloppet för klasserna C och CS blev några år fartfest utan like, där alla trivdes. Hela eliten förare ställde upp och bjöd den månghövdade publiken på fina tävlingar i fint sommarväder (tänk vilken tur vi hade!). Vi hade ju bevars också egna killar i toppen. August och Bendel Törnblom var precis inga duvungar i sporten och Bendel erövrade sedermera även SM-tecken. En av toppförarna trivdes så bra här att han sedan en tid numera är hitflyttad och en av oss i klubben. Välkommen Håkan Larka!

I samband med vår snurretävling 1957 hade båtklubben genom Arne Kihlbom tagit initiativ till ett flottbesök och 3 större motortorpedbåtar besökte oss över veckoslutet under befäl av Chefen för marinen, dåvarande Kapten Per Rudberg. Ett populärt besök som på måndagsförmiddagen avslutades med marin exercis på Präst-och Björkfjärdarna med destination Södertälje, där de medföljande ”lyckans ostarna” från Båtklubben och i staden styrande representanter mönstrade av.

Ekonomiskt sett blev det lön för mödan och tävlingarnas överskott blev grundplåten till bl. a. vår båtkran som Erik (Påddan) Larsson konstruerade och som Stig Unelid byggde. Själva svarade klubbens egna medlemmar för projektering, markjobb och montage.

Ett så småningom stadigvarande inslag i vårt samhälle, många som klubbmedlemmar och aktiva båtsportare, blev större delen av de polska U-båtbesättningarna som 1939 internerades och en tid låg förlagda på Förskär. Fortfarande finns inristade minnen på ”stock och sten” från den tiden. I närheten av södra bryggan finns nu en tavla med en ubåt att beskåda, i klubbhuset finns andra dokument bevarade från den tiden. Wladislav Sloma är pappa till detta och eldsjälen i projektet att bevara dokumenten från den dramatiska epoken och händelserna, som de äldre minns så väl.

M. B. K. ”återtog” Förskär som klubbholme, det Förskär som numera är beläget inom Södertälje kommungräns, men horribelt nog i dag ägs av Uppsala Universitet! Tänk om någon klipsk ”naturvetare” skulle komma på den ljusa ideen …

Bryggbygge vid Förskär, 1952. Från vänster: Åke Johansson, Sven Classon, Sven Andersson, Lennart Andersson och Olle Carlsson.

Inte skulle vi tacka nej till en sådan donation! Under årens skiftande lopp har många goda ideer och initiativ tagit form i omsorg om ”vår” klubbholme. Otaliga är de kubikmetrar sand som vintertid körts ut, och som skapat den barnvänliga ”badviken”. Bryggmetrar i massor har spikats, järnvägsräls har svetsats till stativ, för att sedan om vädrets makter varit oss onådiga, delvis förstörts igen vid islossningen. Med räls har vi länge varit självförsörjande, efter en av senare tiders stora kraftsamling. Vi accepterade ett erbjudande från Åkers styckebruk att demontera traverser och bryta massor med räls och slipers. Phu vilket jobb! Alltsammans kördes sedan hit och lagrades vid Karlby. Materialet har efterhands sålts eller använts vid bryggbyggen o. dyl.

Som bekant har vi ju även ett ”annex” i och med att damernas omklädningshytt från Strand-badet släpats ner på isen och med hjälp av traktor och kälkar transporterats ut till Förskär. Efter lite ombyggnad och inköp av sängar m. m. fungerar den nu (tyvärr alltför sällan) utmärkt som gäststuga. Den lilla materialboden intill har också den sin historia. På den tiden då det begav sig stod den på hamnplanen, ungefär där vår kran nu står. Då fungerade den sommartid som ”gottkiosk”, ofta bemannad av källarmästare Widholm själv eller av hans fagra döttrar.

Ett sommartid överskuggande problem har länge varit toalettfrågan. Efter noggrannt forskande och övervägande, inköptes två mulltoaletter, som Göran Luthin och Hasse Sandell tillsammans med virkesleverantören Anders satte under tak. Vi hoppas att de ska fungera även i fortsättningen.

Skogsvården sköts föredömligt och lämnar som sig bör sitt uppvärmande bidrag, som dock tyvärr inte alltid kommit oss själva till godo. Fy skäms era vedtjuvar!

Jobbig har vägen varit, men rolig och oerhört stimulerande för alla som hjälpt till, antingen i ”grupp” efter sammankallning, eller som mer självmant gripit spade eller kratta. Många större eller mindre gåvor under åren bidrar också till den trivsamma atmosfär, som råder på holmen och i stugan. Vi gissar att klubbens dåvarande eldsjäl till ordförande, Uno Wiedercranz framför sig såg något som liknar det vi i dag har till förfogande, när han föreslog att ett anbud skulle läggas på en efter kriget överflödig militärbarack i Åker. Sagda barack blev vår egendom ”på rot” och ett jättearbete påbörjades! För de flesta av oss som var med vårdagarna 1946, var det ju ett helt främmande hantverk, som tog sin början! Tursamt nog fanns det då i MBK. minst två timmermän. Birger Jansson och Arvid Pettersson blev det team som ledde och fördelade arbetet under byggtiden. Byggnaden monterades först ner, fraktades sedan med Jöngrens lastbil till Mariefred, sedan vidare med inhyrd skuta till klubbholmen,

Arno Luthin och Olle Karlsson lossar sand vid Förskär från Björnbergs hästskjuts.

där den slutligen åter byggdes upp. Det låter ganska enkelt, men dom som var med då kan nog ännu känna muskelvärken efter ovant” grovjobb” och kan säkert småle vid minnet av ett plötsligt uppvaknande vid kaj i Mariefred framåt småtimmarna när bl. a. Nisse Eriksson med sin Wega kört hem uttröttade medlemmar efter ett ”andra dagsverke” på holmen. En mångfald medlemmar ,såväl manliga som kvinnliga deltog i arbetet med liv och lust. Äntligen sommaren 1948 invigdes klubbhuset med pompa och ståt. Vid invigningsfesten deltog förutom en mångfald medlemmar också representanter från Mariefreds Stad, Taxinge Gods och från förbund och grannklubbar. Även gamla grånade sjökaptener bl. a. kapten Magnus Ehnström sågs sitta till bords. Förvisso en stor dag för Mariefreds Båtklubb! Alltsedan invigningen har klubbhuset på Förskär varit en kär träffpunkt och många är de medlemmar som genom åren arbetat med renoveringar av många slag, t. ex. nytt tak, nya fönster, ny köksinredning. 1983 inköptes nya möbler som ersätter de gamla som i stort sett bestod av gåvor från medlemmar. För båtturister som kommer seglandes eller gåendes för motor, utgör vår klubbvimpel på Förskär ett välbekant orienteringsmärke på väg in mot Mariefred. Den fina flaggmasten som under hela säsongen får bära vimpel, kom till 1958 och är ett smått kulturellt hembygds-dokument. Den består bl. a. av delar av Margit Zetterholms resliga flaggstång, riggdetaljer från Skeppar-Nisses gamla skutor och från lockes gamla fina, över vida mälarvatten väl-sedda ”Neta”.

Roligt är det naturligtvis fortfarande och arbetsuppgifter finns det en uppsjö (!) av. För att titta en smula framåt, kan bara nämnas bygget med att installera det inköpta dieseldrivna el-aggregatet, så att vi kan byta ut gasolen mot el-belysning och vad mer det kan bli för finesser. Från sommar till vinter-och till sommar igen, båtsäsongen är så lång eller kort man gör den till. Skulle det inte räcka, så finns det alltid några i klubben som filmat, fotograferat eller med ritsiftet fångat situationer från sjön eller naturen på Mälarens öar, något som alltid ”går hem”. Vi har ju till och med fängslats av bilder och lyssnat till kåseri kring en segling under M. B. K.-flagg till Spaniens soldränkta kust och hem till Mälaridyllen igen. Enligt utsago finns det dock inget som går upp mot svensk skärgård! Alla kommer förvisso inte så långt som Affe Alexandersson och Maria Widell gjorde den gången och har säkert inte heller längtan därtill. Men nog sjuder det i vikingablodet, när sommarsemestern närmar sig! Vår klubbvimpel har sträckts för bris och kuling, såväl i lä av Höga kusten, på Göta kanal, vid Harstena, Finska Utö och Anholt Knob. Välj det som passar, det kan vara lika långt till Torsholmen eller Herrestaviken och framförallt det är vackert överallt! Det mesta föreningslivet går ju i vågor (hoppsan) och vår kära damsektion, som tidigare så ofta glatt och överraskat oss med sin till-

John Fahlströms mudderverk som åstadkom den första hamnen, här på ett senare besök för att muddra upp det som slammat igen under åren. Bilden tagen hösten 1953.

varo och uppmuntrat gubbarna med sammanträdesfika och kommit med presenter till klubb-hus och slip, önska vi verkligen att få se i stimulerande verksamhet igen. Låt det inte dröja, flickor! Även om vi på intet sätt vill skryta (fast det vill vi ju), så måste något berättas om några av de båtar, som kommit till så att säga ”på egen hand”.

Båtar av olika format och storlek, med svett och möda hopnitade under mörka vintermånader. Du minns kanske fler, men låt oss i alla fall nämna några. Den snabba ”roddbåt” som Gustav Fredriksson seglade under krigsåren, ”Smålands” stabila roddbåtar, Filip Törners olika skapelser, t. o. m. utrustade med Filles patentsökta ”rullande botten”, Gustav Fredrikssons Sefyr, Herberts Silvervåg, bröderna Törnbloms redan nämnda snabba ”galoscher”, för att nu inte tala om ”Fiskarkalles” med okuvlig energi och envishet byggda trålare. En tid på värden byggde man med förkärlek om äldre ”strömmingskryssare” till familjebåtar, med bibehållande av den ursprungliga maskinen. Nog vet Mariefredsborna att skilja på en ”Västervikare” och en frislagare från ”Säffle”.

En kille med okuvlig energi, lika seg som den norrlandsfura, som sett honom växa upp och som byggt sin båt under en tioårsperiod med sjösättning 1982, allt efter eget huvud, det är Curre Thunström. Curre började med att på gammalt maner gå i skogen, stämpla och fälla sörmländsk lärk, som sedan fick torka. Sågad till plank, torkad igen och så småningom hyvlas, sågas till vränger, stävar och bordläggning, för att efter år av beundransvärt arbete med att på fritid limma, nita och inreda den skapelse, som numera lätt tar honom och familjen ut till skärgårdens smultronställen.

Nya material och andra tekniska landvinningar har bidragit till att många inom klubben ”halvbyggt” sina båtar, d. v. s. man har köpt sin båt i byggsats bestående av färdigt skrov plus alla beslag och inredningssats, rigg och övrigt material. Bara att montera! Förnämliga byggen har även åstadkommits där ägaren gjort allt plastarbete på skrovet också. Det är ännu fler byggen på gång och överhuvudtaget konstaterar man att klubbens båtar genomgående har en hög standard och hålls med få undantag i mycket gott skick. Även om de flesta gamla träbåtarna har fått vika för plasten, så finns dock ännu några båtar kvar, nästan från klubbens begynnelse. I betraktande av den skog av master som nu höjer sig över kajkanten i hamnen-kan man inte tro att det så sent som under åren 1965-68 inte fanns en endaste kölbåt i Mariefred!

Verksamheten i klubben följer en ganska förutbestämd linje, betingad av årstidernas växling. De flesta, icke båtägare eller sjöfrälsta människor man träffar, hävdar att båtsäsongen är alltför kort för att motivera ett båtägande. Vi påstår motsatsen. Visserligen är Mälarens böljor alltför lång tid av året fångna av is.

Avslappande verksamhet på bryggan vid dåvarande klubbholmen ”Sméns holmar”.

Sommaren kan i sämsta fall inträffa ”på en torsdag” och årstidernas riktiga väder stämmer inte alls. Men vad gör det. Det finns alltid mycket att pyssla med. Ta till exempel vinterhalvåret. Knappt är båten ur sjön, alla tillbehör sprids ut på vinds-kontoret och täckningen har kommit på plats och redan tar den inre, mot nästa sommar målinriktade verksamheten sin början. En ökad insikt i navigeringens svåra konst är ju t. ex. alltid lika aktuell, inte minst för de många nyblivna båtägarna!

Den redan sedan många år hädangågne djuphavsseglaren, kapten Sigurd Sternwall var den förste i raden av navigationslärare, som tillsammans med efterföljande MBK-are Claes Insulander, Harry Johansson, Kjell Olofsson, Arno, Roland och Per Luthin icke utan framgång, lärt ut de första grund(!)erna om longitud, latitud, deviation, sjövägsregler och sjövett m. m. Därom vittnar ca 300 förarbevis (skärgårdsskeppare) och ett femtiotal skepparexamen (kustskeppare), som erövrats under åren. Att sedan teori och praktik ibland icke är samma sak, därom vittnar diverse märken på kölar etc.

Långfärdsåkning på skridskor är också ett användbart alternativ till vintersysselsättning. Det har PlåtHasse m. fl. lärt ut och Hasse har till och med haft kurser där man egenhändigt fått tillverka ”specialarna” som skall användas. Sen behöver det bara bli lite rimfrost på Kärrlången, så är säsongen i full gång. Detta, att på stålskodd fot, en klar, vindstilla vintermorgon glida fram på is, som ännu har den spröda nylagda klangen i sig, att leta sig fram mellan holmar och skär, där man några få månader tidigare kanske stampat fram i motsjö och regn eller legat med slående segel i brittsommarstiltje och tagit årets sista kallbad, ja det går egent-ligen inte att beskriva!

”Vår” speciella stolthet, i folkmun kallad ”Maja”-skötebarnet s/s Mariefred har följt MBK i kölvattnet, eller tvärtom och ända in på sent sjuttiotal har vi några söndagstimmar en gång varje år ordnat en utfärd ”för de gamla” i stan. Utfärden har med åren blivit mindre motiverad än tidigare. Väl minns vi när medlemmars bilar eller taxi hämtat våra kära gamla på ”hemmet”, d. v. s. de som inte satte en ära i att själva gå ner till kajen! Vi hämtade barn i alla åldrar från ”barnhemmet” och dessa tillsammans med Mariefreds pensionärer bjöds på någon timmes utfärd med Maja, som stävade ut igen sedan hon lämnat ”Stockholmarna” i land. Routen valdes alltid av kapten Verner Andersson, kapten Jansson och de sista gångerna av kapten Claes Insulander, Majas nuvarande skeppare, som med hänsyn till väder och vind gick olika leder, för det mesta ut till och runt Bohus.

Många, i ordets hjärtligaste bemärkelse original, har vi haft ombord på våra utfärder. Tänk bara på Albert Ljung, som efter diverse trugande med sitt munspel lockade fram applåder och

Ett glatt gäng nyexaminerade skärgårdsskeppare tillsammans med sin kursledare Arno Luthin. Årtal 1971.

skrattets tårar ur fårade anleten och gapande barnmunnar, för att sedan själv förnöjsamt, som belöning-halsa sin ”klass II”! Vilka guider vi hade! Levande uppslagsböcker, som t. ex. Sigge NordahI och Skeppar-Helge, som kände Mälaren och dess vikar och befolkning bättre än sin egen byxficka och gärna berättade om personer och händelser med anknytning till de platser som passerades. När sedan ”Maja” kom till kaj igen och alla skulle iland så fort som möjligt, ja då stod styrman Lind själv, (förresten farbror till vår nuvarande ordförande) tryggheten personifierad och ordnade kön över landgången. Det var ofta ”utsålt” på utfärderna, de som inte av åldersskäl bjöds på resan bidrog med sin biljett till en del av båthyran, som i sanningens namn oftast närmade sig rena välgörenheten.
Även om utfärderna inte längre äger rum, tiderna förändras ju, så omfattas ”Maja” i minst lika hög grad av vårt intresse. Vi följer hennes öden i med-och motgång.
Allt efter förmåga har såväl M. B. K. som dess enskilda medlemmar bidragit ekonomiskt för att hjälpa till med restaureringen efter den dramatiska branden den 5 maj 1981 vid kaj i Stockholm, en händelse som fick mångas ögon att tåras i för-tvivlan. Även det ofrånkomliga pannbytet förra året fick sitt bidrag. Nu kan vi åter möta ”Maja” i ”storsundet” en och en, eller i M. B. K.-eskader när det firas jubiluem. Men även till vardags hälsar vi gärna på varann och lockar då ibland kapten Claes att svara med ångvisslan!

Kristidens roddbåts seglare har vuxit till sig och även om turist-och familjeseglingen under åren befäst sin ställning har det alltid tävlats flitigt såväl med segel-som med motorbåtar. ”Hasse-Plåt’ , får väl räknas som nestor bland de som kunnat räkna bana och sedan kört sin motorbåt efter ritningarna. Förutom otaliga segrar i klubbtävlingar, topplaceringar i Förbundstävlingar och Augustiträffar, finns även Hasse redan med gamla fina ”Pandion” med högt uppe på resultatlistan från ett K. M. K.-rally i skärgården. Bland andra namn som snålat med sekundprickarna under åren kan nämnas Lennart (Krydda) Karlsson, Ingvar Johansson och Stig (Nybo) Karlsson, som med sin lilla ”stresskarott” i 15 knops tävlingsfart har varit och alltfort är ett starkt kort. Trots motorbåtskommittens skärpta insatser och med en lysande förmåga att med få undantag lägga utslagsgivande banor är det inte lätt att få våra ”Grytgubbar” att ställa upp, trots att vi har förnämliga vandringspriser att bjuda på. Nattävlingarna har dock oftast lockat ut många båtar. Även killar, som aldrig tävlar annars, anmäler sig glatt, kollar sina lantärnor och övrig utrustning för att ge sig ut i becksvarta natten. Många otroliga historier skulle kunna fästas på pränt, från tävlingar och efterföljande hemfärder! Det är inte alltid så lätt att hitta hemmahamnen, när mörker och dimma står tät. Då kan man lika gärna plötsligt befinna sig i såväl Taxingeviken som ”Herresta urskogar”! Augustiträffen är också en tävling som ”drar folk”. Den tillkom i syfte att stärka relationerna grannklubbarna emellan och för

Olle Karlsson delar ut en uppgift vid en av klubbens populära nattävlingar för motorbåtar.

att ge OSS tillfällen att träffas och tävla. Arrangemangen alterneras mellan Strängnäs, Södertälje, Stallarholmen och Mariefred. Augustiträffen med sina många år på nacken har blivit en tradition och på sitt sätt även en exklusiv tävling. Från första början har hederspriserna bestått aven kaffesked i silver för varje visst påbörjat antal startande båtar. Ett med tiden stigande attraktivt pris. Dom duktigaste har över dussinet skedar!

På seglarsidan har det hänt mycket under åren och även om nutida kvällsseglingar inte riktigt längre utgör samma gouterade nöje för oss, som för strandvägsflanörerna på fyrtiotalet.
Då seglade man på söndagarna på den tidigare nämnda triangelbanan. Den var naturligtvis mer publikvänlig än dagens Neapelbana. Glömda (nästan) är dåtidens ”Ess”, Janne Hedenstjerna, Hasse Häggberg, ”Laban”, ”Boxarn” för att bara nämna några. Senare när roddbåtarnas segel blivit för små och tiderna så småningom förbättrades i slutet på fyrtiotalet, spanades större farkoster in. ”Strömborgarna” , Lennart och Sven Andersson byggde experimentbåt i Plywood, Lasse Jansson köpte Sven Larssons ”Ivar Blå”, Bernt Jansson, Olle Karlsson, Curt Olsson byggde var sin E-kanot, Arno Luthin köpte ”bakad” C-kanot och även brorsan Roland seglade E-kanot. Även ”Hulda” (Åke Johansson) mönstrade av ”Skeppar-Helges” sjöscoutbåt och började segla C-kanot. Vilket gäng var det inte, som seglade, mest hemikring men även på Strängnäs öppna kappseglingar, på Björkfjärden och även i kanot SM. I samma andetag måste nämnas Sven Claessons spriller nya Neptunkryssare (grab-bar, vilken båt!), som inledde de moderna kölbåtarnas epok. Det tävlades väl inte så flitigt ”utomskärs” , man måste ju hjälpa till på klubbholmen också, med klubbhusbygget, bryggor, flaggstång och ”dass”. Men på semestern blev det ”gruppresa” Södertörn runt och till och med en sväng ut till sägenomspunna Sandhamn och Möja. Det var långt på den tiden och det var bara Claesson som hade hjälpmotor och fick bogsera, när det blev stiltje. Inte förrän på senare år har M. B. K.-arna börjat tävla igen på andra banor och 1982 fick vi i klubben på nytt en Svensk mästare. Denna gång i ett minst lika ”Getingbetonat” startfält som den gången Bendel blev ”snurremästare” . Det är Walter Preiholt som vi hurrade för när han med sin M-30a visade den övriga eliten, inklusive kompisen/konkurrenten Lasse Andersson sin väl-polerade akterspel. Bland klubbens i tävlingssammanhang mer prominenta personer kan nämnas Lasse Thörn, som efter medalj segling i OS i Melbourne skeppade sin Rush hit och från sin bas vid Frönäs blev ”Mälargroda” för ett tag. ”Stella Polaris” och senare ”Stella Nova” med sin skeppare Lennart Bernadotte med familj är också två välkända båtnamn, som under M. B. K.-flagg ibland stävat till ”Ångbåtsbron” för bunkring. Dess skeppare är ju även upphovet till två fina vandringspriser som motorbåtarna tävlat om. Kanske seglarna någon gång också får sin ”Bernadottepokal” !

Unge Johan Hedberg, redan expert på sitt område, och som undervisat i seglingstaktik både i M. B. K. och för nationslaget, är naturligtvis den coming man, som framstår som idol för våra yngsta seglare i vår Jollegrupp. Vi håller alla våra tummar för Johan inför de olympiska sommarspelen 1984.

Redan för 20 år sedan föddes tanken på en ungdomssektion inom M. B. K. En Uppsalakille vid namn Rickard Sarby var pappa till en trevlig nybörjar-och ungdomsbåt, som han kallade ”Pigg-Jolle”. Den anammades av några fäder, som sen i klubbens regi och under sakkunnig ledning av Hans Fredriksson byggde sex exemplar tillsammans med sina ungdomar. Tyvärr visade sig jollen inte vara riktigt lämplig, den är för svårseglad, i varje fall hos oss. Efter nå-gon säsong, ebbade det spirade intresset ut för denna gång och jollarna försvann en efter en. Det gick några år, och sen hade en ny generation ungar vuxit upp. Även en ny båttyp, Optimist-jollen hade sett dagens ljus. kanske beroende på OP-jollens otroliga egenskaper och absolut säkert mycket beroende på intresserade och uppoffrande ledare har resultatet blivit strålande! Ett nästan oräkneligt antal OP-jollar finns på plats och ungar, nästan från krypåldern upp till övre mopedåldern syns segla omkring på viken. Det hela började med ett improviserat seglarläger med delvis hoplånade jollar. Bengt Sundelius, vars pojkar, vad vi minns, seglade den första av våra OP-jollar, var den första av entusiasterna och lyckades tända Lasse ”Enhörna” Andersson, Curt ”Målar-Kurt” Olsson och Stig” Jocke” Lindberg.I raden av duktiga ledare har sedan följt bl. a. Bertil ”Gotland” Karlsson och Anders Landström.

Många föräldrar, som aldrig suttit i en liten båt, än mindre seglat lärde sig själva både att segla och undervisa sina ungar i regler och taktik. De offrade glatt både tid, pengar och egen bekvämlighet inte minst, ställer upp med biltransporter m. m. och arrangerar tävlingar. Ungarna får gå på kurser och får tävla både hemma på Gripsholmsregatta och på DM och SM. En sådan satsning föder ofta framgång och bland våra duktigaste jolleseglare f. n. kan nämnas Anders Björkegren, Lars” Ada” Karlsson och Kjell Albihn, andra icke att förglömma. En del av grabbarna har vuxit till sig, bytt till E-jolle (varav klubben en period även ägt några) och fungerar även som duktiga ledare så att säga hand i hand med ”de gamle”, som också i stor utsträckning engagerat sig i både markservicen och med den viktiga uppgiften som består i att övervaka de seglande ungarna från någon av klubbens följebåtar, som ständigt måste vara med. Klubbens följebåtar kom förresten väl till pass vid en räddningsaktion våren 1983. Lars” Ada” Karlsson, Kjell Albihn och Bosse Luthin hade denna vårkväll precis ”tagit iland” de kvällsseglande nybörjarna, då den av grabbarna befarade åskbyn kom svepande. I den kraftiga vindbyn stjälpte en Stjärnbåt vars skeppare inte observerat faran i tid. Båten sjönk omedelbart och dess besättning hamnade i det bara lO-gradiga vattnet! Händelsen observerades av våra unga ledare som snabbt och föredömligt begav sig ut med följebåtarna och räddade den verkligen nödställda familjen! Även den sjunkna segelbåten kunde sedan bärgas. En av mudderholmarna har gjorts till vårt jollecentra, med sjösättningsramp, bryggor, mastställage etc. och till och med en egen flaggstång. Allt detta hade anturligtvis inte kunnat förverkligats om inte så många, nämnda eller onämnda, ställt upp helhjärtat i ur och skur. Vad lotter har inte sålts, pengar tiggts ihop, bullar och kakor bakats och sålts tillsammans med saft och läsk vid tävlingar och” Jolledagar” . Alla gåvor, kommunala aktivitetsbidrag och andra anslag icke att förglömma! Vi hoppas bara att intresset håller i sig, att ledarna inte förtröttas. En annan aspekt på det hela är att de uppväxande släktet kan få upp ögonen för att man även kan segla, utan att man nödvändigtvis måste tävla. Tillvaron på sjön och i båt har massor med andra sköna värden. Gärna ser vi också att det dyker upp klubbfunktionärer etc. ur våra duktiga juniorled.

Vi har berört den ökade båtaktiviteten som ägt rum, givetvis en ”lycklig tid”, när allt fler och fler längtar ut till sommarblåa fjärdar och vars högsta fritidsambition är att få ”hålla sig flytande”. Det i såväl antal som storlek växande båtmaterialet ställer givetvis krav på ökade servicemöjligheter, utrymme för förvaring vintertid m. m. Under många år har andra slip-aternativ diskuterats, vi har ju med åren blivit alltmer trångbodda på hamnplanen, trots att många båtägare skaffat sig egna vagnar och kör bort sina båtar till andra platser, den egna

Bosse Luthin, Kjell Albihn och Lars ”Ada” Karlsson, en representativ trio av dagens fina ungdom som skall föra Mariefreds Båtklubb vidare.

tomten t. ex. ett alternativ som i vårt tycke borde vara helt naturligt, i varje fall vad gäller de mindre båtarna. Redan före kommunsammanslagningen 1969, ”bokades” Tredje Backe av dåvarande stadsfullmäktige som ett framtida uppläggnings område för stadens båtägare. Sedermera har detta område tidvis (av olika omständigheter!) kommit bort i kommunens långtidsplan, men numera tursamt nog förpassats tillbaka igen. Tredje Backe är det tveklöst bästa alternativet, även om Läggestaviken har naturliga förutsättningar såväl på land som på vattnet. Tredje Backe är en förträfflig adress för schaktmassor, som blir följden av byggnationen på trakten, men det måste planeras i förväg så att massorna kommer dit dom ska och där dom framför allt får ligga! Likaså måste det muddras en hel del och nuvarande åkermark måste hårdgöras m. m. Båtklubbens styrelse tillsammans med vår ”tredjebackekommitte” hal arbetat fram riktlinjer och byggnadsplaner i intimt samarbete med kommunens ”gubbar”. För närvarande befinner sig tredjebackeprojektet i ett ”viloläge”. Man kan väl säga att vi för närvarande ”har det ganska bra som vi har det”! Båtexpansionen har väl planat ut, just nu i varje fall, vi utnyttjar hamnplanen maximalt och i vårt tycke på ett ganska effektivt sätt. Genom att hyra in mobilkran etc. får vi några dagar av intensiv verksamhet, då den, till största delen, kommunala ”sommarparkeringen” förvandlas till ”vinterparkering” och vice versa! Ett förträffligt sätt att dubbelutnyttja kommunal mark! Det måste även ekonomiskt set1 vara ytterst fördelaktigt och försvarbart i nuvarande kärva klimat. Ett förverkligande av Tredje Backe skulle föra med sig ekonomiska åtaganden från kommunen och påfrestande kostnadsökningar för båtägaren. Vi ”ligger lågt” just nu, men bevakar det hela noggrannt od kommer givetvis att försöka agera i rätt riktning med hänsyn till allas bästa. Något ”skönhetsvärde” har naturligtvis inte hamnplanen, varken sommar-eller vintertid, men den fungerar praktiskt och man någon större ekonomisk blastning. Dessutom vittnar den i allra högsta grad om ett levande samhälle som både har turistintressen och aktiva invånare. Skulle man önska sig något, som i högsta grad är angeläget för verksamheten på hamnplanen året om, nåja kanske inte under smällkalla vintern – så är det en toalett och ett användbart tappställe för färskvatten. Båda delarna ett legitimt behov!

Sven och Lennart Andersson med ”KISMET”, en Skärgårds-22:a, särklass B.

En förening av M.B.K.s format, med sina ca 350 medlemmar, kräver givetvis en hel del arbete av sin styrelse och av de olika kommitteerna. Förutom att medlem och båtägare får möjlighet till sitt behov av service, har styrelsen givetvis också som sin målsättning att bibehålla och utveckla den klubbkänsla och kamratanda utan vilken de svunna årens verksamhet inte varit möjlig. Den stimulerande verksamheten under femtio år inom Mariefreds Båtklubb, som dessa rader har velat berätta något om. Inför ”nästa varv” i verksamheten, ”till gagn för sjö-sporten i och utanför vår stad” önskar vi oss naturligtvs i första hand en fredlig tillvaro, med möjlighet att i lugn och ro utveckla och förverkliga vårt behov av rekreation i sund miljö. Vi önskar också en ökad känsla för den helt ideella verksamheten, med ett ökad personligt intresse och engagemang, som ger möjlighet till en fortsatt lyckosam utveckling för Mariefreds Båtklubb.

TIOÅRS -BERÄTTELSE 1984 -1994

Mariefreds Båtklubbs 6:e decennium började ju redan med 50-års jubileet. Många är vi som minns hur trevligt det var den 30 maj 1984 med supe i klubbstugan på Förskär. Härligt försommarväder och glad stämning bland ca 90 bänkade båtvänner. senare den hösten dukades till jubileumsmiddag på det då ännu ej ombyggda ”statt” Gripsholms Värdshus. Låt oss nu efter ytterligare tio år se tillbaka och notera lite om vad sig i MBK tilldragit haver!

Vårt kära Förskär är ju tyvärr inte någon bra allvädershamn. Den kalla vintern -84/85 gick diskussionens vågor höga om huruvida man borde införskaffa och förankra t ex en betongponton på lämplig plats för att bryta sjön och erbjuda läförtöjning för oss när nordvästen ger hals. Dåvarande ordförande Gunnar Lind var bland många andra entusiastisk inför denna tanke. Efter en utredning beslöts dock att avekonomiska skäl överge förslaget.

Mälarens is växte sig denna vinter ovanligt tjock och sjösättningarna kunde inte ske förrän den Il maj. Den omfattande renoveringen av båthamnen som genom kommunens försorg pågått några år, avslutades med den ostligaste delen. Vi hade nu en kommunal båthamn med ett utomordentligt skyddat läge och nu med Y-bomsförtöjningar. På vårrnötet -85 avgår Gunnar Lind och ordförandeklubban övertas tills vidare av Jan Lindberg. Hamnplanen nedanför Värdshuset som av hävd varit våra båtars vinterkvarter skulle plötsligt utnyttjas vid en omfattande renovering av nämnda etablissemang! MBK tvingades därför att, ”hals över huvud” hitta en annan lösning. Denna hamnplan hade trots att vi ibland upplevt den i minsta laget, fungerat alldeles utmärkt som vinteruppläggnings-plats. Kostnaderna för båtägarna var också tilltalande låga. Äldre MBK -protokoll visar att klubbens styrande dock redan långt tidigare faktiskt under stundom sneglat på Tredje Backe som ett alternativt uppläggningsområde.

Dåvarande Mariefreds Stads förutseende styrande hade också redan reserverat området för ett dylikt ändamål. Våra högljudda protester och skrivelser om att få behålla hamnplanens som uppläggningsområde hjälpte föga och -87/88 blir den sista vintern på hamnplanen. Ett omfattande utrednings-och planeringsarbete tog snabbt sin början. Janne Lindberg som i det taget överlämnade ordförande klubban till Sven Sandmark, fungerade själv som Primus Motor för projektet Tredje Backe. Kommunens överraskande välvilliga inställning, såväl ekonomiskt som handgripligen med praktisk hjälp, underlättade förstås mycket.

Ett enhälligt höstmöte -87 tog det formella beslutet. Detta blev en historisk händelse för MBK som, även om det var oss påtvingat skulle komma att öppna helt nya perspektiv och möjligheter för sjösportintresserade. Samtidigt skulle det också kräva större ansvarstagande och inte minst en större kostnad för den enskilde båtägaren! En liten del av det blivande uppläggningsområdet hade redan tidigare utfyllts och detta arbete fortsatte nu, till stor del med chaktmassor från det pågående hotellbygget. Även detta blev en historisk händelse då hotellbygget oväntat kom att frilägga grundmurarna till det medeltida klostret Pax Mariae. På området vid Tredje Backe måste en mängd träd fällas. Försäljningen av dessa träd medgav inköp av den lastare som sedan fick gå nästan dygnet runt. Markjobbet leddes sedan av ”Järngänget Törnblom” som med okuvlig energi bokstavligt talat flyttade berg. Olika resurser bland medlemmarna aktiverades och togs till vara. Varje insats var viktig och tiden var dyrbar!

Den sista sjösättningen från hamnplanen i klubbens regi skedde den 29 april 1988. Kommande höst togs den nya slipen på Tredje Backe i bruk. Det skulle föra alltför långt att gå in på detaljer och att framhålla enskilda arbetsprestationer, även om det vore väl motiverat med tanke på vad vi båtägare i dag har att nyttja och att glädja oss åt. Tredje Backe invigs högtidligt den 23 april 1989. Fritidsnämndens ordförande Nils Fält, som alltid i ord och handling ställt upp på och stöttat MBK, fick den välförtjänta äran att klippa bandet. Preiholtz M-30:a ”Ullo” blir den första båten i sjön! Allt fungerade bra. Vi kunde andas ut och sticka ut på sjön ett tag igen! Men säg den lycka …..

Väl där ute möter oss problemet ”Ekman”. Med sina snabbgående passagerarbåt ”Gripsholm” river han, på sin färd till och från Stockholm i täta dagliga turer, upp vågor av chockerande art. För utom allt obehag utefter stränderna där svallvågorna och kraftiga underströmmar förorsakar skador på natur och miljö, utgör vågorna en påtaglig olycks-och skaderisk för småbåtar. Att ligga förtöjd vid t ex Hagskär eller vår eget Förskär blev ett riskabelt vågspel. Trots sjömansmässig förtöjning och ordentlig avfendring var risken för skador överhängande. Aven arbetet på slipen, speciellt på- och avmastning påste planeras efter ”Gripsholms” tidtabell! Inte undra på att båtklubben gick till attack! Efter många turer lyckades vi få till stånd en lag-stadgad fartbegränsning till 10 knop att gälla för ”skepp”. Visserligen gällde detta bara en kortare sträcka, från Kalkudden och in i Gripsholmsviken men dock en halv seger.

Detta uppnåddes mycket tack vare vår lots Anders Knutas, som med energi och sitt kunnande upp-vaktade berörda myndigheter. Den i och för sig trevliga turistattraktionen upphörde senare av andra skäl.

1990 blir Ninni Luthin, efter ett år som vice ordförande vald till klubbens första kvinnliga ordförande. MBK som under många år hyrt klubblokal i ”Föreningen 13” dvs i biografuuset. Tredje Backe, hade nu plats för ett eget klubbhus och tanken fanns redan tidigt; Ett eget klubbhus skulle bli russinet i kakan. Det var bara pengarna som fattades. Kommunen delar klubbens uppfattning om värdet av ett eget klubbhus och ställer åter upp med borgen för ytterligare lån. Esko Valtonen fick uppdraget att rita huset. En stomme fanns redan genom de tre kontorsbarackerna som Janne Lindberg redan tidigare skaffat från sitt jobb. Roland Luthin utsågs som sammankallande i bygggrupen. Nu började åter ett projekt som tog alla krafter i anspråk.

Den 12: mars togs det första spadtaget. Alla medlemmar med erfarenhet från byggsvängen (och andra förstås) lät sig gladeligen kallas. Den ekonomiska grunden bidrog kommunen med genom borgen för en ökad checkkredit. Rörelsekapital skaffades genom medlemmars bidrag via ”klubbhusandelar”. Dessutom fick klubben diverse ”godsaker” till klubbhuset, både från bygg-företag och andra intresserade. Vårt klubbhus invigdes under högtidliga former den 23 november 1993. Nils Eriksson fick i egenskap av ledamot i Fritidsnämnden sätta nyckeln i låset. Han överlämnade med några uppskattande ord kommunens gåva till MBK. Minnesgåvor av olika slag mottogs sedan till klubbhuset från de närvarande, med önskan om en lyckosam framtid.

En besvärande vattenväxt började snabbt breda ut sig i våra farvatten. Speciellt i mindre vikar, intill stränder, vid Tredje Backe, i gästhamnen och tyvärr allra värst i vår egen hamn. Expertisen kallar den något tvetydigt för ”Vattenpest”. Ett antal milda vintrar torde vara en av anledningarna till att den brett ut sig så. Båthamnen blev under eftersommaren och hösten nästan ofarbar. Den illaluktande ”spenaten” växte upp från botten och bildade en tjock seg matta, som dock ganska lätt lossnade från botten. Ogräset fastnade därvid kring köl och roder, snärjde in sig i båtens propeller och då man mödo-samt tagit sig ut från hamnen var det nödvändigt att stanna upp och med backmanöver eller på annat sätt försöka bli av med smörjan. Efter propåer från MBK lät kommunen innan sjösättningen våren -92 radikalt rensa upp botten i småbåtshamnen. En del av den kostnaden lades sedan på vår båt-platsavgift.Just nu (1994) verkar det som om (peppar-peppar) beväxtningen har minskat. Det kan ju ha med att göra att vintern 93/94 var ganska normal med både is och snö.

Nog om ogräs -men inte om vår båthamn. Nu skulle kommunens båthamnar ”privatiseras”!! Den tanken hade tidigare varit på tapeten men då av olika orsaker kommit av sig. Nu kom betydligt allvarligare tongångar. En hamn-kommitte med Arno Luthin i spetsen som sammankallande tillsattes omgående. Efter en snabb men grunlig och seriös utredning fick medlemmarna i Båtklubben mÖjlighet att ta ställning i denna allvarliga fråga. Kommunen gick ut och begärde in anbud både från båtklubbarna och andra privata intressenter. Bland båtägarna gick diskussionens vågor höga. Det gällde ju framtida engagemang, ansvar och inte minst ekonomi. Med utredningen som grund beslöts att kommittens arbete skulle mynna ut i ett anbud i uttalad positiv riktning för ett övertagande av hamnen, men där den ekonomiska biten i detalj måste bli föremål för en diskussion mellan parterna innan ett bindande arrendeanbud kunde lämnas. Vi förlitade oss i det längsta på att den rådande kommunalpolitiska uppfattningen om att bl a idrotts-anläggningar och hamnanläggningar i första hand borde lämnas ut till respektive föreningar. Där finns ju tveklöst det största intresset för ett ändamålsenligt och ekonomiskt handhavande av sina anläggningar. Politikernas agerande blev tyvärr denna gången en svidande ”knäpp på näsan”! Kommunens hamnar arrenderades istället ut till privata intressenter! Ett överklagande till Kammarrätten utformat i samråd med juridisk expertis och på uppmaning av SBU avgavs. Rättens utslag kom oss till del i mars 1994. Inte blev vi gladare för det, oaktat det framkom att MBK m fl hade fog för sin kritik mot fritid-och kulturnämndens handläggande. Kammarrättens utslag var inte heller enhälligt! Någon ytterligare överklagan gör då inte MBK. Vi inriktar oss nu istället på ett konstruktivt samarbete med den nye arrendatorn tillika innehavare av gästhamnen i Mariefred: Gripshamn AB.

Man konstaterar lätt att det funnits gott om tunga bitar att lösa under de senaste tio åren. Det har krävts ett hart när obegränsat intresse och stora arbetsinsatser. Otaliga arbetskvällar och helgsammanträden med styrelse, kommitteer och arbetsgrupper samt en stor uppslutning från många håll i klubben när det gällt! Betänk då att MBK, till skillnad från många andra klubbar fungerar helt på frivillig väg, utan vare sig arbetsplikt eller arvoden.

Vårt kära Förskär är ju ofta i fokus. en ny flaggmast har länge stått på önske-listan. Det har tagit ett par år från ”gran i skogen” till att den nya masten, tillverkad efter konstens alla regler, sommaren -94 kunde resas. Klubbholms-kommitten med Lasse Luthin i spetsen har gjort en uppmärksammad insats därvidlag. Inte enbart med masten utan också bl a med en välbehövlig total-renovering av bryggorna på Förskär. Sistnämnda Jobb möjliggjordes genom ett ALU-projekt under ledning av Curre Thunström.

Aven Tredje Backe fick en släng av sleven genom tillkomsten av ytterligare ett välbehövligt mastställage samt med målning av våra materialbodar. Med en mulltoa i den gamla ”jolleboden” är också den trängande frågan löst.

En period under andra världskriget 1939 -1945 härbärgerade Förskär ett antal internerade polska U-båtsbesättningar. I juni 1993, alltså 50 år senare ordnade V. Sloma och Lasse Luthin på uppdrag en minnesdag på Förskär. Med den kvinnliga polska ambassadören med familj och ytterligare ambassadpersonal i spetsen invaderades klubbholmen av ett stort gäng av kvarvarande och återförenade polska skeppskamrater med fruar. En historieomspunnen rundvandring på holmen som avslutades med en delikat lunch i klubbstugan. Minnen och historier återupplivades, inramade av polska folkvisor, sjömanssånger och många stämningsfulla tal. En mycket uppskattad oeh minnesvärd utflykt som mynnade ut i ett stort oeh varmt tack till MBK och Strängnäs Kommun som stod bakom arrangemanget.

Förskär med sin fina klubbstuga har ju som sig bör allt som oftast varit basläger för olika evenemang. Bland annat har vår Jollegrupp haft sina första lärospån i segling där, med härliga upplevelser av sol, vind och vatten. Allt går ju i vågor, så även jollesegling. Från att under några år ha legat lågt har verk-samheten nu börjat att få ny vind i seglen. Mälarens pärla och trotjänare, gamla ”Maja” har ju för andra gången eldhärjats svårt. Tack vare en enorm insats av skickliga hantverkare och offervilliga bidragsgivare är hon sedan sensommaren-94 åter på sin trad mellan Stockholm oeh Mariefred. Vid varje ”premiärtur” som Maja gör, det må vara nyutrustad efter brand eller för att eelebrera en jämn födelsedag, blir hon alltid entusiastiskt mottagen av MBK-farkoster när hon kommer runt hörnet vid Kalkudden. Fattas bara förresten! Klubbens båtar ställer ju för övrigt upp på det mesta. Det må vara vid den återkommande snurretävlingen ”Mälaren Runt”, som följebåtar vid Vasa-kampen eller vid transport av polska gäster till Förskär.

Dess emellan tävlas det flitigt även om tävlingsivern mattats med åren, särskilt bland motorbåtarna. Kvällsseglingarna är fortfarande lika spännande (om det finns vind) liksom ban-oeh distanskapp-seglingarna på hösten.Kappseglingssäsongens ”clou” är dock Gripsholms-pokalen, när Mälartrettior från när och fjärran kommer hit för att gör upp! Ja tävlar på ett eller annat sätt gör i alla fall många, t o m deltagarna i de allt mer populära eskaderfärderna. Fast då sker tävlandet mer på skämt och företrädesvis på landbaeken!

På årsmötet i februari 1994 lämnade Ninni Luthin ordförandeklubban vidare till fd U -båtskaptenen Christer Nilsson som ett tag framöver skall styra MBK-skutan och jobba med att även i fortsättningen hålla båtlivet i Mariefred flytande. Vid detta årsmöte utsågs Ninni Luthin till Hedersledamot i MBK.

En klubbaktivitet som stått sig under många, långa sommarnätter, håller igång ännu. Det är naturligtvis vaktgången i hamnen som härmed åsyftas. Ju större ,vackrare , mer värdefulla och omistliga båtar som ligger i hamnen desto lättare borde det ju vara att få vaktgången att fungera. Så är tyvärr inte fallet och vad kan vi göra åt det?? NåväL vi har nu betat aven del av det som hänt under de senaste tio åren och det är nu åter dags att fira jubileum. ”En gång i maj” bänkar vi oss till fest. Denna gång på Djurgårdsporten. De yngsta medlemmarna på pappas axlar och de äldsta på något trötta ben.

Men så var de ju med redan 1934 då Mariefreds Båtklubb högtidligen bildades på ”Pelles Cafe”.

Nedtecknat av Roland Luthin